Hoppa till huvudinnehållet

Titel & tonsättare

The pioneers : five text-sound artists


Speltid: 72 min

Sammanhang

Framförande

Besättning
Text-ljudkompositioner
Klassificering
Ynd
Signum
Yn
Språk

Fördjupning

Innehåll
Cybo II (1967) ; Enbart för Kerstin (1979) ; For Jon III:1 ; On speaking terms II:poems 4-5 / Lars-Gunnar Bodin ; Tre brev från den dove ; Ciel inamputable ; I revolutionens snö ; Rot seul élu est or ; Chien d'absolu ; Eaux / Ilmar Laaban ; Fnarp(e) ; Oips! ; Ouhm / Sten Hanson; General Bussig ; Djurgårdsfärjan över floden Styx / Åke Hodell ; 1/1970; (bland) I ; 4/1970; (jakter) ; Ur C F Hills Dikter och författarskap på några språk / Bengt Emil Johnson

Bakgrund

Kommentar angående verket
General Bussig vill visa hur en helt vanlig ung man, som ska göra sinvärnplikt, kan förvandlas till en effektiv soldat. I slutet av 50-talet hade en ny psykologi kommit in i det militära. Befäletskulle inte längre vara någon översittare och hårt drilla rekryterna medpreussisk exercis. I stället skulle han göra sig populär, bli omtyckt, varabussig. Rekryten i General Bussig gestaltas av lilla bokstaven i och genomgår enverbal hjärntvätt. i gör visserligen motstånd och liknar General Bussigbland annat vid en humla. Vid ett annat tillfälle travesteras GeneralBussigs namn. Men till slut har i:s identitet brutits ner och ersatts av enny. i har blivit en effektiv soldat som blint lyder order. (General Bussig framfördes första gången vid en konkretistiskmanifestation i Z-salen, ABF huset Stockholm, den 28 november 1963.Hodell kom in på scenen iförd pannlampa och med en libretto på ettnotställ. Z-salens ljus släcktes. Hodell tände pannlampan, bländadepubliken, släckte och tände den igen, nu riktad mot sin libretto. Denverbala hjärntvätten kunde börja.) Ur Phono Suecia nr 63 (1992)Den 3 september 1967 är ett minnesvärt datum, inte bara för att Sverige dågick över till högertrafik, utan också för att termen textljud-kompositionlanserades och upptogs i ett internationellt forum. Det var i Hilversum iHolland; Lars-Gunnar Bodin och jag hittade på termen efter långadiskussioner med radiofolk och kompositörer som samlats för att utrönamöjligheterna till internationell samverkan inom detta nya, experimentellakonstområde. Termen blev ganska livskraftig - jag stöter fortfarande på deni olika sammanhang, härom sistens var det i en amerikansk artikel därman sökte föregångare till postmodernismen. De närmast följande åren skapades det livligt i detta gränsområde mellanpoesi och musik, inte minst i Sverige. Vi fick igång en verksamhet påElektronmusikstudion och med Fylkingen och Sveriges Radio somarrangörer av en årlig festival dit internationella konstnärer inbjöds för attrealisera och framföra nya verk. Numera skapas det knappast några verk som rubricerastext-ljudkompositioner. Många ideer och tekniker från denna tid harutvecklats vidare inom den elektroakustiska musikens vida ram;hybridformer av många slag uppträder litet varstans i det myllrande ochsvåröverblickbara postmoderna utbudet. Själv gör jag inte längre bandkompositioner av det här slaget, men harunder alla år arbetat med att utveckla poesiframföranden med röster ochinstrument i text-Ljudkompositionstraditionen. Och jag ser inte mina stycken från 60- och 70-talen som historiskadokument eller något slags "förstudier" eller avantgardistiska experiment.För mig betyder de stycken som här presenteras för en ny publik och i ettnytt tekniskt format minst lika mycket som mina diktsamlingar frånsamma tid. Ofta har jag fått höra att text-ljudkompositionerna inte var"riktig musik" - eller att de inte var egentlig poesi. De föll mellankategorierna. Jag tror fortfarande att poesin har storautvecklingsmöjligheter vid sidan av (inte som ersättning för) de trycktamedierna. Och jag inte bara "står för" de här tjugoåriga styckena utanräknar dem till mina bästa. Vad nu det kan vara värt... När styckena var nya presenterades de i radio och jag skrev enkommentar i tidskriften Nutida Musik nr 3 1970/71. Landskap i olika dimensioner Rubriken bland, som jag använt för en verkcykel som jag arbetat medunder det senaste året, fordrar kanhända en kommentar. Den kan bl a sessom en pendang till titeln på ett tidigare verk, medan - i båda fallen rör detsig om ett slags begreppsutredning eller gestaltning av (den subjektivtupplevda) innebörden hos dessa i språket högfrekventa men semantisktföga beaktade småord. Gemensamt för båda är att de antyder involvering iolika processer, situationer, i tid och rum. "Medan" har jag uppfattat somnegativt: som en passiv, påtvingad situation - "bland" däremot positivt:som ett aktivt deltagande, som gemenskap, snarare än utanförstående. Alla versioner av (bland) bygger på samma utgångsmaterial: ett femtiotalolika ljud, ordnade i vissa "släkten" och "familjer", med vissa regler för hurde kan kombineras. Större delen av ljuden är utvunna ur språk, menreducerade till ett slags karaktäristiska "läten" utan semantisk innebörd,men pregnanta till sin form - om man så vill ett slags signaler; lockrop,varningsrop, sammanhållningsläten osv. Jag har ingenting emot om verkenkaraktäriseras som ett slags naturlyrik - den upplevelse jag, eftersträvathar mycket gemensamt med den akustiska upplevelsen av ett landskap inaturen. Ljudlandskap, således. I 1/1970; (bland) I, som framfördes vid Fylkingensoch Sveriges Radios text-ljud-festival i april 1970 är det i rent bokstavligmening fråga om ett landskap - det fyrkanaliga ljudet möjliggör en rumsligorganisering av ljuden: berörda ljud kan ha bestämda lägen eller "revir" ochsärpräglade rumsliga beteenden; lyssnaren är bokstavligen innesluten ochkan, i ideala fall, promenera omkring i ljudlandskapet. I radioversionen 3/1970; (bland) III har jag gjort något som närmast kan liknas vid en"rundvandring" i landskapet - ljudens uppträdande är mer lineärt, formenmer sluten, det hela är mer tänkt som ett "stycke" än som en "miljö". Någon vill måhända uppfatta naturlyriska stycken som de här som"nostalgiska idyller". Mot detta vill jag i så fall anföra, att mot bakgrund avvad vi i dag vet om vårt beroende av vår totala miljö, och om vad vi håller påatt göra med den, är kanske även de här styckena "engagerade". Och omdet skulle vara så, att jag tillhör den sista generation som fått möjlighet attinspireras av ett naturligt landskap, är mitt privilegium i bokstavlig meningohyggligt. Om (bland) alltså är ett slags "landskap" i bokstavlig, "yttre" mening,anknyter min andra komposition, 4/1970; Jakter, till de fascinerandeinblickar i ett "inre" landskap av säregen karaktär, som ges i målaren CarlFredrik Hills efterlämnade manuskript från sjukdomstiden. Hills bildkonstfrån denna period har blivit välbekant - hans minnesbok, som omfattaranteckningar från Paristiden, varvade med dikter i oiika former, hardäremot knappast uppmärksammats som ett självständigt konstnärligtverk (i litteraturen om Hill hänvisar man dock ofta till det, både när man villge exempel på Hills spontana reaktioner på konst och människor som hanmötte i Paris och när man vill studera hans sjukdomssymptom). För någraår sedan fick jag genom vänligt tillmötesgående av fil mag KlasWennerberg, Bräkne-Hoby, tillfälle att under en längre tid studeraoriginalmanuskriptet, och jag vill i detta sammanhang ge uttryck åt minstora tacksamhet för detta. I manuskriptet fann jag en litterär motsvarighettill bildkonsten från sjukdomstiden, enligt min mening i många avseendenlika fängslande, skrämmande och obönhörligt nyskapande. Utrymmettillåter inte här någon mera inträngande kommentar - jag vill bara antyda,att många av de typiska drag som återfinns i bildkonsten har sina direktamotsvarigheter i dikterna: pendlingarna mellan euforiskaupphöjdhetskänslor och tvångsmässiga förföljelsetankar - den ohejdbaradriften till s k perseveration, dvs att upprepa, förvränga, fylla upp bild- ellerskriftytan - skildringen av en värld där allt, ting och varelser, befinner sig iförvandlingar som när som helst kan innebära hotfullhet osv. Vad somsärskilt framträder i texterna är en egenartad samtidig medvetenhet omden egna belägenheten och oförmåga att behärska den: förvandlingarna iHills värld, då han tappar förmågan att behärska och kontrollera den, kandirekt avläsas i hans språk. Det faller sönder, mal vidare i en desperattomgång, under en förtvivlad kamp för att återupprätta dess makt, dessförmåga att ordna, behärska världen. Och när orden förlorat sinaursprungliga innebörder och blivit till ting i sig själva, blir de, liksom andrating i Hills värld, hotfulla företeelser - de upplevs inte som varande utanbetydelser, men som fyllda av hemliga ogenomträngliga betydelser, somdet är livsviktigt att kunna tolka. Som rubrik pä sitt manuskript satte Hill"Dikter och författarskap på några språk". De olika identiteterna, de olikaspråken, befinner sig i en ständig jakt efter varandras innebörder: en jaktefter helhet, överblick och förklaring. Även i vanlig mening intar begreppetjakt en viktig plats i Hills föreställningsvärld: i många av dikterna målar hanupp nästan naturalistiska jaktscener, gärna med sig själv i jägarenshuvudroll. Så i den text som avslutar kompositionen, där jakten samtidigtpågår både på det yttre, motiviska planet och i den semantiskanedbrytning som sker i det regelbundna rytmiskt identiska mensemantiskt förvrängda upprepandet av varje rad. I kompositionen har jag försökt att med enkla medel förstärka ellerförtydliga sådana element i utgångstexten som jag beskrivit ovan. Jag harlåtit två röster läsa in samma text med möjligast identiska språkrytm och-melodi, så att man kunnat växla snabbt mellan de båda förloppen: despråkliga "nedbrytningarna" har fått sina motsvarigheter i elektroakustiskabearbetningar av rösterna. Utöver det rena språkmaterialet har jag ocksåanvänt ett fåtal djurläten, vilket jag tyckt legitimeras av Hills eget flitigaanvändande. och skapande av djursymboler, såväl i sin bildkonst som.imanuskriptet. Medverkande röster i 4/1970; Jakter - Jörgen Cederberg ochEvan Storm. För tekknisk realisering och interpretation i båda ovannämndaverk svarar Christer Grewin. Text: Bengt Emil Johnson. Ur Phono Sueca nr 63 (1992)Ljuddikten: ett försök att, för en stund och styckevis, återskapa den enhetmellan dikt och sång som gick förlorad med skriften. Och samtidigt: enfontanell öppnad mot lätet, det vibrerande andningsflödet hitom alla koder.Och så först som sist, helt enkelt: en fortsättning av poesin med andramedel. En fortsättning och en utvidgning - som jag dock inte är villig att betalamed en reduktion, vare sig semantisk eller syntaktisk eller estetisk. Inteminst är jag mån om bilden, denna poesins stora landvinning från vårtsekel. I gengäld inskränker jag den elektroniska bearbetningen till ettminimum. Jag söker utvidga poesins domän, jag lämnar den inte. Denmusikaliska bearbetningen av det icke sjungna ordet - en av den nyamusikens landvinningar - lämnar jag till andra. Men snarare än den färdiga, den fulländade bilden, är det bilden som föds,bilden när den bildas, som sysselsätter mig. Liksom ordet som uppstår uroch upplöses i lätet. I ljuddikten kommer mottagaren diktens självatillblivelse närmare in på livet än annars. Och så är den för mig ett annatmedel, ett nytt sätt att minska måttet av medveten styrning av detpoetiska förloppet och öka den skapande ögonblicksimpulsens andel, meduppdykande material ur det för- och omedvetna, surrealismens stora ochfruktbara, men inom den skrivna poesins ramar mot flerahanda hinderstötande strävan. Enklast har det varit för mig att realisera denna strävan i den enstämmiga,från framförande till framförande - ibland mycket starkt skiftande ljuddikten.Men också inom den komplexare flerstämmiga ljuddikten har jag velat vikaen plats åt den genom att framföra - och varje gång på nytt gestalta - enstämma live genom mikrofonen samtidigt med de förinspelade andrastämmorna. Konsertsituationen med publikkontakt - såväl den ena somden andra varierande - har för bägge dessa kategorier spelat en viktig roll. Chien d'absolu är ett fixerat framförande av det senare slaget, Eauxdäremot en utbyggnad av en ursprungligt enstämmig ljuddikt. De övriga ärstudiokompositioner, där jag har sökt väva in impuls- ochimprovisationsmomentet i stämväven. Rot seul élu est or har framförtsutökad med live-stämma, men är inte beroende av den. Text: Ilmar Laaban. Ur Phono Suecia nr 63 (1992)Ljuddikten: ett försök att, för en stund och styckevis, återskapa den enhetmellan dikt och sång som gick förlorad med skriften. Och samtidigt: enfontanell öppnad mot lätet, det vibrerande andningsflödet hitom alla koder.Och så först som sist, helt enkelt: en fortsättning av poesin med andramedel. En fortsättning och en utvidgning - som jag dock inte är villig att betalamed en reduktion, vare sig semantisk eller syntaktisk eller estetisk. Inteminst är jag mån om bilden, denna poesins stora landvinning från vårtsekel. I gengäld inskränker jag den elektroniska bearbetningen till ettminimum. Jag söker utvidga poesins domän, jag lämnar den inte. Denmusikaliska bearbetningen av det icke sjungna ordet - en av den nyamusikens landvinningar - lämnar jag till andra. Men snarare än den färdiga, den fulländade bilden, är det bilden som föds,bilden när den bildas, som sysselsätter mig. Liksom ordet som uppstår uroch upplöses i lätet. I ljuddikten kommer mottagaren diktens självatillblivelse närmare in på livet än annars. Och så är den för mig ett annatmedel, ett nytt sätt att minska måttet av medveten styrning av detpoetiska förloppet och öka den skapande ögonblicksimpulsens andel, meduppdykande material ur det för- och omedvetna, surrealismens stora ochfruktbara, men inom den skrivna poesins ramar mot flerahanda hinderstötande strävan. Enklast har det varit för mig att realisera denna strävan i den enstämmiga,från framförande till framförande - ibland mycket starkt skiftande ljuddikten.Men också inom den komplexare flerstämmiga ljuddikten har jag velat vikaen plats åt den genom att framföra - och varje gång på nytt gestalta - enstämma live genom mikrofonen samtidigt med de förinspelade andrastämmorna. Konsertsituationen med publikkontakt - såväl den ena somden andra varierande - har för bägge dessa kategorier spelat en viktig roll. Chien d'absolu är ett fixerat framförande av det senare slaget, Eauxdäremot en utbyggnad av en ursprungligt enstämmig ljuddikt. De övriga ärstudiokompositioner, där jag har sökt väva in impuls- ochimprovisationsmomentet i stämväven. Rot seul élu est or har framförtsutökad med live-stämma, men är inte beroende av den. Text: Ilmar Laaban. Ur Phono Suecia nr 63 (1992)

Skivbolag

Phono Suecia

Förteckning

Verket

Titel
The pioneers : five text-sound artists
Speltid
72 minuter

Uppgifter

Verkets ID-nummer
120056
Skivbolag
Phono Suecia
Box 17092
Stockholm
Telefon: +46 (8) 783 88 00
E-post: info@svenskmusik.org
Web: www.svenskmusik.org
Format
INSPELNING
Referens till fysiskt exemplar
L-1029

search.example

Förhandsgranska