Sammanhang

Framförande

Besättning

f soli, barnkör, bl.kör och ork

Klassificering

Operor

Signum

Xr

Språk

swe

Uruppförande

Datum

1992-09-12

Ort och plats

Stockholm, K Teatern

Exekutör

Hillevi Martinpelto, Håkan Hagegård m fl, operakören, barnkör från Adolf Fredrik, Hovkapellet, dir Kjell Ingebretsen

Bakgrund

Kommentar angående verket

Under romantiken skrevs och sjöngs det solosånger i oöverskadliga antal.I våra dagar är produktionen mycket liten. Det finns de som säger:människorösten som inspirationskälla spelar inte längre någon roll. Mendet är fel. Dels komponeras det ju nya musikdramatiska verk, dels sjungsdet i kör och komponeras det för kör mer än någonsin. Många tonsättarehar bara bytt spår. Ingvar Lidholm är ett typiskt exempel. Solosångerna ihans verklista är få och tidiga, satserna för kör a cappella är desto fler ochmycket viktiga. Det började med Laudi, 1947. Inte som ett verk som skrevs rätt ut i luften -i en stilla förhoppning att någon dirigent och någon kör så småningomskulle våga sig på partituret. Förutsättningen var ytterst handgriplig: EricEricson och hans kammarkör fanns. Den moderna svenska acappellasången föds i och med koralerna i Hilding Rosenbergs symfoniskaoratorium Johannes uppenbarelse (1940), men med Laudi börjar denenastående utveckling av fristående körverk, som under kommandedecennier blir en av de svenska rösterna i det internationella musiklivet. Laudi är ingen nordisk stämningsmusik. Det är ett bibliskt verk till latinsktext, där några av utgångspunkterna är Palestrina och Stravinskij. Körenbörjar i långa melodiska linjer - som i den gregorianska sången - och slutari jubel. Laudi = lovsånger. Textvalen här och i de kommande verken är intressant. Få av dem - som iFyra körer, 1953 - bygger på svensk poesi. I stället vänder sig IngvarLidholm mot de stora språken. I Canto LXXXI (1956) är texten av EzraPound, en tankedikt, en moralitet med refrängen Pull down thy vanity/Slåned din fåfänga. Det är en lång och mycket konstfull sats (teknisktinspirerad av tolvtonsmusiken, liksom t ex Ritornell), tät och laddad meddramatiska höjdpunkter. I ...a riveder le stelle, som tillkom 1973, ärförfattaren Dante. Strofen som valts är den sista i Inferno i Divinacommedia. Dante och Vergilius har vandrat ner i helveteskretsarna, settallt av mänskligt lidande och mänsklig ondska. Nu - på vägen upp - återserde äntligen himlavalvet med de lysande stjärnorna: ... a riveder le stelle. Ibörjan av verket hör man ännu röster av ångest och plåga. Så sker - ipraktfulla ackord - det oerhörda: ljuset syns! Mot vilande, expressivaklanger sjunger till sist en hög sopran i långa vokaliser. Låt oss när vi Iyssnar på musiken till Ett drömspel minnas dennaenastående linje i Ingvar Lidholms produktion. Framförallt inför köravsnittenDe profutidis (i akt I) och Vindarnas klagan (i akt II). För många tonsättare är litterära upplevelser och litterär bildning ettväsentligt led i den konstnärliga utvecklingen. En av dessa tonsättare ärIngvar Lidholm. I hemmet i Rönninge finns det stora bokhyllor med poesi och prosa. Därstår mycket av och om Strindherg givetvis! Men också av och om GunnarEkelöf. Ingvar och hustrun Ulla studerar honom - och följer hans spår än isörmländska hagar, än under resor i sydliga länder, ner mot Mindre Asien.Om Stenhammar och Rangström tonsatte sina upplevelser av Fröding,Runeberg och Bo Bergman, finns det av Ingvar Lidholm bara en myckettidig sång till text av Ekelöf: Dityramb. Kanske är Ekelöfs språk redan"musik" i sig. kanske är hans poetiska former svåra att tonsätta. Ändåmåste det handla om en inspiration. Det finns en släktskap mellan denmoderne, ordrevolutionäre diktarens strävan mot det enkla och detmänniskonära och tonspråket i Ett drömspel. Tre gånger Strindberg Strindberg är så mycket, så oerhört mycket. Även idylliska visor ochnaturlyriska stämmningsminiatyrer. Det är här som Ingvar LidholmsStrindbergsinspiration börjar. Åren 1957-59 komponerar han ett verk somheter A cappellabok, ett pedagogiskt körverk: från det lätta till det svåra -ungefär som Béla Bartóks kända Mikrokosmos för piano. De fyra första satserna - alltså de lättaste - har alla texter ur Ordalek ochsmåkonst, Strindbergs diktsamling från 1905. Välkommen åter, snälla solär en barnvisa, Sommarafton en stämililigsbild. Näktergalens sång ettonomatopoetiskt scherzo för sopraner och altar, Ballad - för barytonsolooch körrefränger - en tonsättning av Sju rosor och sju eldar, en av de bittra,ljuva visorna från Drömspelsåren. Som sagt: Strindberg är så mycket - även för tonsättare. Ture Rangströmvisste det, han som på 1910-talet komponerade både Kronbruden och enStrindbergsymfoni. Men betydelsen för Ingvar Lidholm blir, i det långatidsperspektivet över drygt tre decennier, inte mindre. 1967 kommer han med sin första opera, en Strindbergopera (!),Holländarn. Verket komponerades för TV - med regi av Åke Falck och tvåoförglömligt fängslande rolltolkningar av Elisabeth Söderström och ErikSaedén. Herbert Blomstedt dirigerade. Operan är ett kammarspel - och ett drömspel - om den rotlöse vandrarenskärlekslängtan och samlivets saligheter och sammanbrott i hat, förtvivlanoch en ny ensamhet. Formen på verket (speltiden är knappt en timme)skulle jag vilja beskriva som ett musikdramatiskt poem. Drygt tio år senare skisseras Ett drömspel, helaftonsoperan. KungligaTeatern och operachefen Folke Abenius lägger ut en beställning. Det hör kanske nämnas att Ingvar Lidholm hade sysslat medmusikdramatiska problem ända sedan mitten av 50-talet. En radiooperaefter ett skådespel av Lorca stannade på skisstadiet. Sak samma kom attgälla ett TV-spel över Nelly Sachs' enaktare Den magiske dansaren. Ett drömspel - något om musiken Ett drömspel - ett spel om drömmar: hur låter i den allmännaföreställningen en sådan musik? Jag tror att många av oss hörvälljudsklanger, som svävar fritt eller vandrar ut och in i varandra ellerkanske monotont upprepas. Vi får associationer till impressionismen. Förspelet till Ingvar Lidholms opera - själva anslaget - är så olikt dessaföreställningar som tänkas kan. Vi hör en tung, kärv, kraftfull musik ibasuner och tuba, och när Indra anropar sin dotter ("Var är du, dotter..."),sjunger inte en mäktig bas eller baryton utan en kör av män! Läser man om Indra, får mall veta att han - den gammalindiske krigsguden- var en våldsnatur och drakdödare. Det kan knappast vara dessa sagorsom inspirerat början av operan. Vad som frammanas är istället en mytiskdimension - som motsats till en mänsklig. Myten - tidlös, levande genommiljoner människor. Detta är en tolkning som förstärks av att också Indras dotter - innan hongår ner bland människorna och blir en av oss, innan hon blir den kvinnligahuvudrollen i operan - sjungs av en barnkör (tonsättaren: "hon är ju ännuså naiv, så oerfaren"). Återigen alltså en mångstämmig röst. Ingvar Lidholm har själv utformat sitt libretto efter Strindbergs skådespel.Kanske någon förvånas. Det finns ju så många framstående kännare bådeinom litteraturforskningen och teatervärlden. Men en opera är en opera.Den är i högsta grad ett verk på sina egna villkor och inte ett slagskortversion av en pjäs eller en roman. Det är musiken som till sist bär framhandlingen, det är tonsättaren som under seglatsen sitter vid rodret. Textboken var klar 1979 men kom senare att genomgå åtskilligaomarbetningar. Snabbt kom Ingvar Lidholm inte heller fram till hur musikenskulle klinga. Till en början handlade det - har han berättat - om för högakomplikationsgrader. Den direkta kommunikation han vill nå kräver ettenklare tonspråk. Och ett rörligare: musiken måste karaktärisera, intebara genom gestaltningen av rollerna utan också genom orkestersatsen - iEtt drömspel mera välartikulerad i sina klanger än i något annat svensktoperapartitur (jag tvekar inte inför värderingen!). "Drömformen" - med allasina skiftningar och plötsliga, drastiska växlingar - utmanartonsättarfantasin. Den tunga klangen vid Fingalsgrottan måste få sitttonspråk likaväl som den sköna, ytliga elegansen som klingar över vattnetfrån Fagervik, gycklet i scenen med lordkanslern och de fyra dekanernamåste få sin musik likaväl som den frampiskade stämningen i scenen påadvokatkontoret, inpyrt av minnena av livets ondska. Självfallet finns det en sådan variationsrikedom också i Lidholmsutformning av rollerna. Men om orkestersatsen i sina nyanser är fixerad ipartituret, tillkommer ju för spelet på scenen ocksa allt det som regin ochden personliga profileringen lägger till. Redan i noterna sjunger och roparOfficern sitt "Victoria!" i de mest skiftande känslolägen: entusiastiskt,längtande, patetiskt, sorgset... men varje ny rollinnehavare kommer att genytt innehåll åt replikernas melodiska uttrycksfullhet. Två avsnitt i partituret har länge varit kända. Det gäller De profundis ochVindarnas klagan, de två satserna för kör a cappella. Det är ett unikt drag ioperan. Överhuvudtaget spelar kören - som vi redan vet - en viktig roll, inteminst i promotionen i kyrkan (i akt 1). Den sjunger där en hymn, nu medorkester, som Ingvar Lidholm hämtat ur en medeltida handskrift. Rex caeli,domine maris (Himlarnas konung, havens herre). Tonsättaren rör sig härinom en fantasisfär som vi känner igen från orkesterverket Kontakion. Därbygger han på en ortodox hymn Han går i operan t o m så långt att hanformar själva slutscellen som en parafras över senare delen av Kontakion I detta Dotterns smärtfulla avsked till människorna sjunger hela ensemblentill sist några rader ur Stora landsvägen: "O evige! Jag släpper ej din hand,din hårda hand, förrn du välsignat!" - med ett tillägg på latin: "O Crux AveSpes Unica" - O Kors, var hälsat, vårt enda hopp". Orden står på August Strindhergs grav. Text: Bo Wallner. Ur Phono Suecia nr 70 (1993)

Förteckning

Verket

Tonsättare

Ingvar Lidholm

Textkälla

eft Aug Strindberg

Titel

Ett drömspel : Opera i två akter

Speltid

120 minuter

Kompositionsår

1990

Uppgifter

Verkets ID-nummer

111045

Administratör av verket

NMS (Gehrmans Musikförlag)
Box 42026
Stockholm
Telefon: vxl 08-610 06 00
E-post: [email protected]
Web: www.gehrmans.se

Format

NOTER

Referens till fysiskt exemplar

L-klav

search.example

Förhandsgranska